Masten

sista dansen

2010-09-25

var så j-la mycket dimma som gjorde att det blev dåliga foton

 

Tog ett litet klipp från blekingetidningen när dom pratade med Manne & Lotta...

 

 

Alla vill dansa en sista dans på Masten

Nöje & Kultur
2010-09-27 | Uppdaterad 2010-09-27

En halv evighet.
Klart längtan tillbaka var stor.
2 000 danssugna kom till Masten på lördagskvällen för att en sista svängom.

Nu bjuder Masten upp till en sista dans

Det var en syn ingen någonsin kommer glömma.
Först dimman och mörkret över ängarna och skogarna och Europaväg 22 mellan Karlskrona och Kalmar.
Sedan svängen in till vänster, eller höger för smålänningarna, och vidare mot ett Kristianopel som packat ihop för sommaren och gått i idé.
Där dök den första strålkastarkaravanen upp.
- Undrar om det kommer något folk i kväll, frågar BLT:s fotograf.
- De kommer, svarar jag.
Vi kör förbi Pamastudion i det gamla missionshuset, Rosornas gård och kapellet och i den allt tätare dimman ser vi de kulörta lyktorna från parken
och en kö på flera hundra meter där svarta, skrålande siluetter står i väntans tider på heden där åkgråsklipparen for till tippen när parken bommade igen 1987.
Visst gjordes några tappra försök att kicka igång verksamheten på 90-talet. Men det "riktiga" Masten dog när idrottsföreningen sålde parken 1987.
- Jag fattar det inte. Det är helt...galet, säger en parkeringsvakt.
Han är ung. Var inte med när Masten var sydostkustens nöjescentrum.
Men han är rörd.
För varken han eller de gamla uvarna i Kristianopel Goif hade kunnat föreställa att så många ville säga farväl till Masten, den sista septemberhelgen 2010.
Förköpsbiljetterna var slut och arrangörerna vågade inte ta in fler än 1 300 personer i parken. Utanför stod minst lika många till som vill in. Som fick vända när lappen på luckan spikades upp.
Några sörjer. Andra fortsätter festa.
- Det är ändå här, ute på parkeringen, som den riktiga festen pågår natten lång, hälsar en man i 50-årsålden.
Mona Appelqvist från Jämjö undrar "varför det blev som det blev?".
- Det är sorgligt. Det finns inga folkparker kvar. Masten var mitt andra hem en gång, säger hon och visar samtidigt upp bröllopssviten, hon och sambons Mats Blomqvist V70.
- Vi sover i bilen i natt. Det är världens bästa campingbil.
Inne på Masten har dansen precis börjat. De lokala storheterna Danes står på scen. I autografmuseumet i logerna bakom den stora utomhusscenen är trängseln stor.
Björn Nilsson från Gunnebo är nära till tårarna.
- Jag var i parken varje lördag under hela 70-talet. Allt kommer tillbaka i kväll. Här har jag dansat, här har jag levt, säger han.
Det numera bortgångna radarparet Ivan Martinson och Oskar Kristiansen, fick aldrig chansen att uppleva den sista kvällen. Men Ivans dotter Britt-Marie Sandqvist-Martinson beskriver lördagskvällen på Masten
som "fullständigt magisk": Hon är där med Oscars syster Ingrid och systerdottern Pia. De ska dela ut blommor till Danes och Hepstars efter spelningarna. Blomsterflickor då som nu.
- Vad ska man säga? Det finns inte ord. Alla är här och det känns precis som förr, säger Britt-Marie Sandqvist-Martinson.
Hon berättar om den gången Ivan och Oscar uppmanade damerna i idrottsföreningen att sy upp ett antal nallar i blått. Det var en idé de båda Mastenlegenderna fick inför en konsert med Björn Skifs och Blåljus.
- De vill att vi skulle dela ut blåa nallar till Björn Skifs och bandet. Det var så typiskt Ivan och Oscar. De var speciella. Jag minns fortfarande artister som ringde hem till Ivan och nästan bönade och bad om att få komma och spela på Masten.
Per Axelsson från Torsås har också ett Björn Skifs-minne från parken.
- Jag kastade ägg på Skifs när han var här 1978. Det stod om skandalen i Veckorevyn, säger Per Axelsson om sitt enda bidrag till skvaller- och skandalpressen.
- Men skriv att jag gillar Björn Skifs numera och ber om ursäkt för allt. Och förresten, vet du när Hep Stars börjar spela?
Halv tio står Svenne Hedlund på scen. Det är inte första, men sista gången han möter sin trogna Mastenpublik. Det är knökat på dansgolvet i Kajutan. Magnus Jonsson och Lotta Eriksson från Kalmar var stammisar förr. På "den gamla goda tiden".
- Vilken fantastisk kväll. Fast lite sorglig. Masten har betytt mycket för oss, även om mitt första besök slutade i fyllecellen, säger Magnus Jonsson.
Han vet inte att fyllecellen och entrén är till salu via Blocket.
- Skojar du med mig? Då ska jag köpa den. Allt får inte bara försvinna. Jag har ju hört att de kommer snart och ska meja ner allt och bygga flotta sommarstugor. Det är beklagligt.
Men kanske ändå ofrånkomligt.
Någon berättar om en dans på Kajutan för kanske tio år sedan.
- Fem personer kom. Alla förstod att Masten gjort sitt när idrottsföreningen sålde anläggningen, säger hon.
Lennart Rudolfsson, kassör i föreningen, vet att det är sant, men sörjer inte svunna tider. Det enda viktiga var att Masten fick ett värdig slut.
- Vi hade aldrig kunnat föreställa oss att så många skulle dyka upp i kväll, men nu vet vi alla hur mycket Masten betydde för bygden. Nu kan vi gå vidare.
Robin Åkerman, en av arrangörerna, instämmer, men är ändå glad och ledsen på samma gång.
- Jag lider med alla som fick vända och inte kom in, men det fanns inga alternativ, säger Robin Åkerman.
- Vi kunde helt enkelt inte förutspå detta enorma intresse, men jag tycker ändå det blev en kväll som få kommer glömma, ett värdigt slut på en nöjesepok.